tisdag 1 april 2014

Den sista striden


Jag vill börja med att tacka för alla värmande kondoleanser i samband med Pirats bortgång och för alla värmande ord vi fått under vår alltför korta resa.
Eftersom ni är så många som deltagit under våran färd är ni nog många som undrar vad som hände och därför använder jag bloggen, som annars ligger i träda, för att ge en förklaring.

Förra söndagen var Pirat lite halt och stel, men eftersom han ofta blir halt ett par dagar och dessutom hade promenerat mycket i både skog och på landsväg under veckan, reagerade jag inte över det utan ökade på Rimadyl dosen och lät honom vila. På måndagen var han ännu haltare och stelare i hela kroppen. Han haltade även tydligt på hö bak och när han skulle bajsa hade han svårt att kröka ryggen. Jag misstänkte att han kanske fått ryggskott efter brottning med Emil så jag beslutade att avvakta ytterligare en dag innan jag ringde veterinär. På onsdagen var han jättelåg och var inte alls den Pirat jag känner så jag tog tempen och han hade 40 graders feber. Jag ringde direkt till veterinären och vi fick en akuttid. Blodstatus togs och så undersöktes han. Pirat hade:
-40,5 graders feber
-smärtande leder och muskler
-mkt låga nivåer av röda blodkroppar
-låga nivåer trombocyter
-skyhög sänka
-svullna lymfknutor
-bleka slemhinnor
-snabb hjärtrytm och andning
-roströd urin
Han fick diagnosen akut immunmedierad hemolytisk anemi och sattes på kortisondropp som skulle övergå i prednisolonmedicinering hemma. Sjukdomen innebär att  immunförsvaret angriper de röda blodkroppar och bryter ner dem med kraftig anemi som följd.

Vid kontroll under torsdagen hade febern gått ner och nya blodprov visade inga sjunkande blodvärden. Vilken glädje jag kände, men säg det glädjen som varar för evigt. Fredag vaknade han åter med 40 graders feber och nya blodprov visade sjunkande blodvärden. Veterinären dubblade hans kortisondos och vi bestämde en tid för kontroll under måndagen. Kortisonen gjorde honom feberfri och han upplevdes piggare. Han gjorde små lekinviter mot Emil och trippade efter litegrann hemma. Vi satt ute och fikade i den härliga vårsolen och han såg lycklig ut. Jag kände mig förhoppningsfull, men måndagens kontroll visade att Pirat inte alls svarat på den kraftiga medicineringen utan hans värden hade sjunkit ytterligare och var riktigt, riktigt låga och det enda humana var att låta min tappre hund somna in. Vi gick ut och tog oss en riktigt minnesvärd stund tillsammans. Jag hade packat min väska full med godsaker så han åt det godaste han visste tills magen var stor som en ballong. Precis innan han hann somna av den första lugnande sprutan klämde han en hel krämbulle. Tack och lov hade han aptit trots sin svåra sjukdom. Han somnade så lugnt och stilla. Nu är han fri från sjukdom och smärta och jag hoppas att han springer med Loppan och Coxe uppe bland dom gröna ängarna. Som jag älskade den hunden. Han är djupt saknad och jag sörjer mitt lilla yrväder men mitt i all sorg känner jag ett stygn av lättnad : "Nu är hans och min jobbiga "berg-och dalbana" till resa över. Som jag har kastats mellan hopp och förtvivlan många gånger om.


Waywen´s Yuma "Pirat" 110723-140331 sov i ro älskade vän. Jag hoppas att du vet att jag skulle ge allt för dig om jag kunde, men denna gången kunde jag inte göra dig frisk, din kropp hade gett upp.