Idag 2 år och 5 månader efter hennes död tog jag mod till mig att titta på bilderna jag tog 2 dagar innan hon fick somna in och först idag ser jag att glädjen och livet inte finns i hennes blick, men trots det rinner tårarna när jag ser bilderna och jag känner ingen frid, älskade lilla Loppa vad jag saknar dig. Sorg och skuld i ett enda virrvarr
Var är glädjen? |
Med Pirat är det annorlunda. Jag minns och saknar honom med frid. Jag gjorde precis allt jag kunde göra för honom och vi var tillsammans dygnet runt vår sista tid. Han somnade så lugnt och stilla och "åhh så skönt det ska få bli att vila" lyste om honom. Jag saknar honom och är så ledsen för hans skull för att han inte fick ett roligare liv än han fick.
Jag längtar så otroligt efter en ny hund, en frisk hund som jag kan göra allt det där jag älskar att göra med. Jag vill krypa in i hundbubblan igen. Jag vill spåra, jag vill träna lydnad och springa allt jag har för att hinna med en galning på agilityplanen. Jag vill inte sitta och glo på meningslösa TV-program, eller slösurfa om kvällarna när Love somnat utan jag vill t.ex. träna trix, finslipa på fotpositionen eller träna kryp inne på hallmattan. Snälla valp i världen som är rätt för mig bli född, ty jag ska älska dig och göra ditt liv så roligt att du aldrig vill lämna mig <3
Ett boktips. Har tänkt på beställa den själv:
SvaraRaderahttp://www.amazon.com/Survive-Saying-Goodbye-Communication-Seabrook-ebook/dp/B00C0EE88Y/ref=la_B009FMQPB2_1_13?s=books&ie=UTF8&qid=1401078297&sr=1-13
Uff vad det värker i mig när jag läser om lilla Loppan, är rädd att min tanthund ska lämna mig snart också :/ Hoppas innerligt att du snart har en vappe igen <3
SvaraRadera