Cynism

Ibland är jag cynisk ganska ofta faktiskt. Jag är cynisk när det handlar om människor som jag inte känner. Som t.ex när jag tycker att självmordsbombaren är en tråkig och förfärlig historia/händelse i förnuftet ,men i känslan känns det lika avlägset som om det utspelade sig någonstans i mellanöstern. Kanske hade jag haft ett uns empati om händelsen hade haft mer ödesdigra konsekvenser.

Ibland är jag för empatisk för mitt eget bästa. Som t.e.x idag när jag mötte den halta räven när jag hämtat hundarna på dagis. Jag tänkte, "kanske har han köldkramp den stackaren, måtte det bli mildare så att djuren i skogen hittar mat och inte fryser". Sedan tänkte jag "åh nej tänk om han är halt p.g.a av en sårskada i tassen. Hur ska tassen kunna läka i denna kylan?" Medan ett par tårar rann ner för kinden funderade jag på en uppvärmd underjordisk lada där alla vilda djur i skogen skulle kunna söka skydd för väme och mat och alla de olika djurslagen skulle kunna leva i harmoni. Sedan kom jag på, detta är bara en utopi och redan nu har säkert flera äldre, svagare djur fått somna in och i lidande lämnat de korta jordeliv dom fötts till och under tiden jag tänkte detta föll ytterligare ett par tårar.

Förra vintern levde en hel rådjursfamilj bakom mitt hus. Kommer dom i år igen ska jag bjuda in dom att sova i vardagsrummet.