En klagosång

Nära, en hårsmån ifrån, inte långt ifrån, långt ifrån vad? Jag vet inte, men jag känner att jag orkar inte mycket mer innan jag drabbas av någon slag kollaps eller panikattack. Piratens klagosång från sin hage på 1x1 m skär inte bara i mina öron utan även rakt in i mitt hjärta. Det är inte värdigt att leva så. Jag orkar inte ha det så, Piraten orkar inte och det är bara en tidsfråga innan grannarna får nog. Att ha en löptik i lägenheten gör inte det lättare för Piraten. Han får absolut inte hoppa, springa och drabbas av tokryck i kopplet och det är just vad han gör. Hunden är så understimulerad att han har tappat förmågan att gå när han slipper ut från sin hage!!! Jag blir livrädd och får panik när han börja tokspringa i kopplet. En sprattlande unghund måste således fångas in och bäras tills han lugnat sig!!!!! Jag försöker aktivera hans hjärna med trickträning,men han är så understimulerad att det blir en massa pip, gnäll och skäll i träningen :( Det värsta är att jag inte har en aning när eller om han någonsin kommer att få leva ett normalt hundliv igen.

Jag fick tråkiga nyheter när jag pratade med Husse till Piratens systers husse idag. Lovis, som sötnosen heter,  har mycket ont i sin armbåge och ska till Strömsholm hon också.

Lille Emil är så himla irriterad i nosen efter tisdagens undersökning. Kalluften ute gör att han snorklar och fnyser ännu mer och igår fick han näsblod under promenaden så han får också vara inne i den varma sjukstugan och mysa.

Mitt mattehjärta är trasigt............ Det måste bli helt för hundarna behöver mig stark, balanserad och tålmodig.....