Kroniskt

Idag skulle lilla Loppan fylla 7 år. Grattis till dig i hundhimmelen.

Saknaden och sorgen efter Loppan verkar vara kronisk, som ett sår som inte riktigt vill läka. Det finns hundar, det finns byrackor och så finns dom hundarna som är lite mer än just bara en hund. Dom hundarna är som en människa i djurisk gestalt. Dom är klokare, mer tillgivna och en bättre vän än dom flesta du känner i den humana världen. Loppan var sådan och det är därför saknaden och sorgen är så mycket tyngre att bära. Jag förväntar mig inte att dom som inte upplevt denna villkorslösa kärlek ska förstå saknaden. Allt har sin tid.
Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid..........