Till dig min älskade Pirat

Du är helt fantastiskt underbar liten Pirat. I över två månader har jag tvingat dig att gå i koppel. Du har inte fått sträcka ut dina små ben och springa hejvilt. Du har inte fått jaga en enda boll, eller kampa, slita och dra frenetiskt. Du har inte fått busa inomhus utan tvingats att ligga i din lilla hage, eller stilla i BIA-bädden mestadels av tiden. Ett par gånger per dag har jag burit dig ner för trapporna och promenerat runt huset med dig och då och då har vi åkt iväg i bilen och spårat ett personspår på platt gräsmatta. Jag har inte varit någon rolig matte som hittat på roliga upptåg för dig min lilla vän. Det enda jag har kunnat erbjuda dig är stillsamma övningar med en torr foderkula som belöning eftersom ingen ska få säga att jag utfodrat dig fel eller övergött dig. Om och om igen gråter jag och utstrålar svag, dålig ledarenergi och trots det älskar du mig. Du överöser mig med pussar, viftar glatt på din lilla svans när jag rör dig eller pratar med dig. Jag älskar dig älskade lille vän, men är detta det bästa jag kan erbjuda dig för att du ska må bra är det bättre att du får springa och busa med Loppan och din syster Lovis på dom gröna ängarna där prematur slutning av epifyserna i ulna inte existerar. För även om mitt mattehjärta kommer att bli skadat för evig tid kan jag inte låta dig leva detta ovärdiga hundliv <3.