Tack för alla vänliga och uppmuntrande kommentarer, sms och meddelande jag fick i samband med Loppans bortgång. För en vecka sedan upplevde jag den värsta stunden i mitt liv. Det går inte fem minuter utan att jag tänker på henne och på nätterna besöker hon mina drömmar. Hela min tillvaro känns inte lika meningsfull längre,men samtidigt skrämmer det mig att livet går vidare precis som tidigare och för varje dag som går blir sorgen lite lättare att hantera. Hur kan jag vara så anpassningsbar? Hur kan jag redan efter en vecka anpassat mig så pass till ett liv utan min bästa vän sedan 6,5 år? Är ett levande väsen inte mer värt? Jag hade gett allt jag har för att få henne tillbaka, men tydligen klarar jag leva utan henne och det skrämmer mig.
Nu bär jag henne i tankarna, i drömmarna, på mina foton och runt min hals......................... Älskade Loppa <3
Vilket gulligt smycke.Alice känner nog närheten till dig.
SvaraRaderaJag tror att det är en ren överlevnadsinstinkt du känner, att livet går vidare... Jag tror inte att det är ett tecken i efterhand på att er relation skulle varit mindre värd... Nu har du inga beslut att ta angående din älskade Loppa längre, det är nog i relation till hur mycket de svårigheter du har gått igenom angående henne upptagit av dig, så känns nog inte sorgen lika massiv... Fast den är stor.
SvaraRadera